PER S. REMBERTUM. 
2S1 
XXXII. CAP. 
"VVi viliom ey dylia eth annat Järtekne, som Gudh oc samuledh medh hanom glordhe. 
Thet hände en tidli sua, at enahanda Folk i hans Biskopsdöme , som kallas Nor d h al bingi, 
the syndadho storligha amothe Gudhl, oc thet kom sua til, at Hedhningäne som ther byg- 
gia hart upsiidhis, när the hafdho gripith oc fangath somlika Christna Män, vidhir huilka 
the lifdho mykit hardhelika oc omiskundelica, oc hafdho thorn länge i thera Fängilsom, Thet 
hände sua, at the slito sik lösa, oc flydho sin Wagh in til the Christna Män, som the kun- 
do forst til koma, oc nämast bygdho, oc thet varo the Nordhalbingane i Ansgaru Biskops- 
ddme. Tha the komo thijt oc vänto sik ther Hielp oc Rädding, tha vurdlio the thär annan 
tidh fangadlie oc satte i Häktilse; somligha aff thorn saldo the annan tidh in för Hedhnin- 
gana; somligha hafdho the sielfue fore sina eghna Träla , oc somligha saldho the androm 
Christnom Mannom. Tha then hälghe Biskopen Ansgarius fick thetta höra , vardh han stor 
ligha dröfdhir i sino Hiärta, at tholkin Gudz vanhedhir skulde nokot sin hända i hans Bi 
skopsdöme. Vm ena Nat, tha han var stadder i tholkom Dröfuilsom, tha syntis hanom 
Gudh, oc hughsualade han medh sinom hälgha Opinbarilsom. For thy hanom tliykte, som 
han sagh vaan Herra Jesum Christum sua likamlika här i Jordhrike, som han var här then 
tidh han umgik medh Människiom, oc prädikadhe for thorn sin hälgha Ordh. Oc hanom 
thykte som vaar Herre Jesus Christus gik fram aat enom AVägh, oc medh hanom gik en stor 
Skare medh Christnom Mannom; oc thykte Ansgarius som han ginge sielfuer i thorn Wä- 
ghenom medh varom Flerra. Oc Ansgarius var tha vurdhen mykit lustogher oc gladher aff 
sik, oc hanom thykte som Gudh kastadhe en storan Räddhuga uppa alla hans Oviner som 
hanom stodhe amote; oc alle the som sato i Häktilsom the sluppo löse, oc komo alF thera 
Bandom, oc vurdho alle frälse; oc hanom thyktes som hanom stodh enkte amote i allom 
thorn Wäghenom. Tha hanom var thässen Synen opinbaradh, sidhan redde han sik vidhir 
yppa the Reysona in til thet Folkit i Nordhalbingh, oc mente at han vilde quitta oc frälsa 
alla the som ther sato i Fängilsom, oc vilde atirlösa alla the som ther varo salde til Thral 
dom, oc mente at han medh Gudz Nadh vilde thorn fortagha oc formena, at the skulde al 
drig olftarmeer äpter then Daghin tolka Ogärning göra amote Gudhi. Tha han kom uppa 
then samma Wäghin, giordhe Gudh medh hanom swa stora Nadhe, at än thogh at the varo 
alle mäktu'die Män oc store Herra, som the sama Fangana hafdho i sinom Häktilsom, thogh 
thordhe engin thera standa amot Ansgario medh eno Ordhe. Thy loot han genstan vpsökia 
alla the som fangadhe varo, oc the som saldhe varo for Päninga, oc thorn galF han alla fria 
oc frälsa, at the matto fara huart thorn thäktis. Oc til thäs at the skuldo aldrigh optar- 
meer tildyrfnas q) sua illa göra som the tha giordho, thy vilde Ansgarius ey städhia thorn , 
som gripit hafdho oc fangath the Christna Männena, at the malto sik väria, antigge medh 
Edhom äller Yitnom, som the gärna hafdho giort, utan han bant thorn oc bodh undir Gudz 
hardha Dom, at the skuldo aldrigh optarmeer sua göra. Thy bewiiste Gudh medh hanom 
i the Resone, thet som han hafuer lofuath sinom Thiänarom i the hälghe Läst r), i thorn 
ordhomen, ther han seghir til sina kära Wenir, som han älska: Jak är medh idfair i alian 
tima, sua länge som Wärdhlen staar, til hon tagher ända. 
XXXIII. 
q) D jerfvas, audere. Djerf, audax, Id. Diarfr. r) Lectio 1. Textus sacer, de qua voce cfr. supra, 
üalek. Dyr/sfr, pag. <86.