152 NORDISK LITTERATUR gâng fä nâgot af en modem orkesters polyfona samklang . . . Känner ni till en liten historia af E . T . A . Hoffmann om en stackars karl , som förlorat sin spegelbild ? Det är en djuptänkt Symbolik i den berättelsen : sedan den arme mannen aldrig mer fick se sig själf , hade han icke längre nâgon troll pâ sig själf , och hans lif dref vind för vâg . — Det var Jacobsen , som höll emot oss vâr bild . Och det var en trogen spegel han höll . Den förskönade icke , men ännu mindre liknade den den Andersenska djäfvulens förvridande trollspegel . Just därför , att vi i dess blanka glas sàgo âtergifna sa väl vára ädla rörelser som vâra lytens vanprydande rostfläckar , lärde den oss att rata upp oss — och bättra oss . Jacobsen är den store förklararen i vâr nordiska litteratur . Utgâende frân en vetenskap , som kärleksfullt medtager allt , förstod han , att den som vili skildra människor , icke bör agera gud och ännu mindre skolfux . F ö r k 1 a r a bör han , ty först när ett lif är samvetsgrant framlagdt för oss , hafva vi rätt att döma . Sä säg han t . ex . i sitt fosterlands historia en egendomlig kvinnogestalt , öfver hvilkens skiftande öden säkerligen mângen , utan att begripa , skakat pâ hufvudet . Dá förklarade han Marie Grubbe , med outtröttlig omsorg restaurerade han hennes historia , och med ens för - stodo vi 1600 - talets hetblodiga , patriciska kvinna och künde draga lärdom af hennes lefnad . Eller han skildrade Niels Lyhne , mannen , som hela lifvet igenom stár och draperar sig i en teatralisk