HOLGER DRACHMANN 143 dagar och som han ännu i en blandning af heiig afsky och extravagant lockeise tänkes af kälk - borgaren . skalden af Guds näde och syndande pâ Ouds näde , oresonlig , förnämt vilsekommen och omöjlig i en platt värld , drömmande i bild , lefvande i sâng , Guds fred—yxskaft i frâga om vanlig logik och sammanhang , ett poetiskt perpetuum mobile , spelande för alla vindar . Andra hjärtan äldras och blifva gamia . Det vili icke precis alltid säga , att de kallna och känna mindre med âren . Tvärtom , urverkets gâng kan ej sallan blifva hárdare . väldsammare , känslan växa i häftighet och passion , men själfva tempot , i hvil - ket de äldre árens melodier spela , är icke desto mindre mer stilla och bestämdt . Och tankarna äldras äfven de , mista , ocksâ när det händer att skärpan och intensiteten stegras med âren , ungdomens oro , rörlighet , eviga stämningspulsering af ebb och flod , lifsyra och vemod . Men här är en , som aldrig tycks komma att riktigt trampa ut barnskorna , en läng yngling med grâtt här , som deklamerar sig själf het som en tjuguâring , svärmar , längtar , vred - gas och tjusar som en sâdan , vältalig mer än veder - häftig , uppbrusande snarare än uthâllig . Stämnings - tjänare , ögonblicksslaf , nämn honom hvad du vili , men i själfva den stunden du mäste rycka pâ axlarna ât hans mänga stora ord och ungdomliga utbrott , känner du en lönlig afund , en hemlig beundran för oförbränneligheten , det eviga vârsvallet hos denne diktare , hvilkens grânade lockar verka som ett koketteri , och hvilken sâsom lyrikens Flygande Holländare evigt far genom stormbrus och saltskum