CUNNAR CASTRÊN 73 Denna afhandling bär helt visst ett förstlings - verks prägel . Saknaden af koncentrationsförmäga är pätaglig , och den unge forskaren har icke samma säkra blick för äldre perioder af svensk odling som för det specifika skede af finsk - svensk kultur , hvilket är hans egentliga ämne . Det skulle icke möta mycken svârighet att uppvisa , att lian vid jäm - förelserna mellan sin skald och de föregäende gusta - vianerna icke är korrekt . 1700 - talsdiktningen är af författaren innestängd inom orättvist snäfva gränser — sä uteslutande förständsdestillerad var den icke ens i Voltaires Frankrike , än mindre i Kellgrens Sverige . Och förvänansvärdt är det , att Castrén vid pápekandet af det nya och omedelbart lyriska hos Franzén icke en enda gâiig nämner namnet Bellman . Hur smä och obetydliga blifva icke de Franzénska nyheterna t . ex . i naturskild - ringens konst mot dennes underbara impressionism , som i poesien upptäckte friluftsmâleriet mer än hundra är tidigare än vâr konsts opponenter ! Men om författaren sálunda vid âterblickarna pâ 1700 - talets svenska poesi afgjordt fallit för en ensidig och öfverdrifven skematisering , är däremot själfva skildringen af Franzén gjord med mycken insikt och förständ . Castrén är en sympatisk por - trättör , men ingen skönmälare . Han ser pä skalden med det oändligt fina och välljudande , men sâ lätt förstämda och föga tonrika instrumentet , liksom pâ människan med den utomordentligt rena , men sâ viljelösa karaktären , varmt men kritiskt . Sannare , mer allsidigt och inträngande än i nâgot föregäende arbete är i denna sakrika afhandling Franzéns ut -