ARVID MORNE . NY TID . Arvid Mornes sista diktsamling har , ocksâ den , mycket af korthuggen och manlig finsk kraft , men lider af att vara för programartad och afsiktlig . Den är i tröttsam grad hvad fransmännen pläga kalla »voulu» , tendentiös , liksom ständigt skrifven med kursiver . Man kan godt förstä och äfven möjligen sympatisera med författarens stândpunkt , dà han finner mycket af den ñutida poesien vara en konst - full , skör väfnad , utan betydelse för lifvets för - bittrade kamp och dagens stränghet , och när han hânar »detta tidehvarfs poeter» , som lustsegla i det blä »och blâsa bubblor ut i dâdstark storm» . Man kan godt förstä och déla den âskâdning , han med vredgad , epigrammatisk styrka formulerai i den präktiga dikten »Mitt hat» , ledan vid »blixten , som aldrig slâr» , ledan vid det märglösa ordet . Men de poem , i hvilka han själf sträfvat att gifva nâgot annat , de arbetar - och proletärsänger , i hvilka han velat fänga själfva verklighetens lidelse och stridstummel , äro , trots allt beslut , föga inner - ligt kända och föga lyckade . Det är ingalunda