264 svensk litteratur den och ändock omhvärfdt af all hemskhets fantastik . Det är ett af dessa smâdrag , som lâter läsaren minnas en vändning hos Heine , dà han uttrycker sin beundran öfver de tokiga supvisorna i bachs källare i Faust . Se , — skrifver Heine — de stora af Moses' under künde Faraos trollkarlar efterlikna , men icke de smá . Lössen och ohyran künde de icke göra efter . Faraos lärdaste karlar kunna icke göra efter de omedvetna smâ genigrepp , . som är geniets hemlighet . Men vid sidan af sin oerhörda inbillningskraft förfogar ju Selma Lagerlöf öfver en underbar psyko - logisk instinkt , som lâter henne utan möda och som af sig själf lefvandegöra och besjäla sin fantasi - värld . Sirömmen af varm mänsklighet och känsla kväller sà rikt och oaflâtligt genom hennes själ , att de sällsammaste skepnader , hon framför , blifva mer än individuella fantasibilder och kuriositeter , de blifva gärna typiska gestalter , fyllda af betydelse och mening . Mindre än eljes är detta visserligen fallet i »Herr Arnes penningar» , men nâgra af den lilla berättelsens figurer lefva dock med ett djupt rörande lif . Hvilken fin och troskyldig représentant för en hei folkklass är icke Torarin , den kringvandrande fiskhandlaren , som gär och pjollrar med sin hund , hopvuxen med de isade vintervägarna och heia det öde hafslandskapet frân Bohus ? Och den unga kvinnliga hufvudpersonen , sä alltigenom ungmö med sina korsade impulser och sitt ögonblickslif , hur sann och vackert mänsklig är icke ocksâ hon ! Endast de skotska bofvarna förblifva — teater -