axel lundegard 259 har mycken hâllning och passar väl , synnerligast i de allvarliga och högtidliga scenerna . I folkskildrin - gar och dylikt verkar det stelare och mindre pâ sin plats . Här hade litet mindre värdighet och litet mer humör lyst bättre opp . Men , som boken blifvit , tillhör den säkert Lunde - gârds bästa , och bär , genomskrifven och genomtänkt som den är i stört och smâtt , öfverallt märket af hans konstnärsviljas allvar och samvetsgrannhet . Författaren har ocksá sedan länge varit sysselsatt med sin ep°pé °ni drottning Margareta . När han planlade och begynte verket , künde han knappast ana , att dess innehâll skulle fâ Symbolik för nutiden . Det sista ârets sorgliga och betydelsefulla händelser i de nordiska länderna hafva gifvit hans krönika frân 1300 - talet om den första unionssammanslutnin - gen en egendomlig , brännande aktualitet . Jag vet icke , när de ord skrifvits , med hvilka han karak - täriserat Magnus' och Margaretas ställning . tili unionsförhallandena . I hvarje fall hafva de fátt en särskild bärvidd . Om kung Magnus heter det : »Han hade som en sköttel kastats mellan sina tvâ folk och haft all möda ospard att sköta det kail , han fátt aï Cmd - Det hade öfverstigit hans krafter . Gud gaf honom icke de hârda händer , han skulle ha behöft för att hàlla Nordens tvâ riken samman — en härdspänd uppgift , sä länge splitet och egensinnet stod vakt vid gränsen , och smâsintheten med snâla ögon närsynt betraktade allt , som skiljde , men öfver - ság allt som enade landen . » Som man ser , har boken , sä oväntadt det " kan vara , stark hophörighet med den dag i dag — dylika