SELMA LAGERLÖF 301 af dessa skildringar äro utomordentligt sköna — som t . ex . den om Tims Halfvor , hvilkens lilla dotier begrafts i Jerusalem , och hvilken icke kan tänka henne fâ graffrid och sömn i den branda syd - ländska marken . Ingenting skildrar bättre och större den instinktiva hophörigheten med den nordiska jorden än scenen , där denne Halfvor , själf döende , kommer bärande pâ dotterns uppgräfda kista och som en sista önskan bönfaller sina landsmän om att lâta det döda älsklingsbarnet fâ »ligga under grön torfva» och »lägg ocksâ mig under en grön torfva» tillfogar han och sluter för alltid sina ögon . En grön torfva , det är hjärterötternas längtan efter Sveriges mark , efter den ljufva grönskan , som veder - kvicker äfven de trottaste och mest förgrätna blickar . Det är längtan efter daggen , som tindrar i afton - svalkan och i sin renhet är ett löfte om alltings förnyelse , längtan efter suset af gräset pâ grafvarna , förenande föräldrars och barns minnen . Den gröna torfvan är heia den svenska jordens mikrokosm . Sedermera är det âter Ingmarssagan , den svenska bondens släktsaga , som alldeles öfver - vägande lägger beslag bâde pâ författarinnans och läsarens uppmärksamhet . Det är âter en äkten - skapskonflikt , en samvetsömhetens och den falska stolthetens strid , som i den första berättelsen om Ingmarssönerna , hvilken inleder hela verket . Med betagande värma skildrar Selma Lagerlöf hur lifvet , som vili blom och frukt , sliter sönder den spindelväf af falska plikter och själfplägeri , med hvilken samvetskvalet kan omsnärja en människa .