134 MAGISTRARNE I ÖSTERAS panna och trycka Karins hand . Herre Gud , han hade varit för svag för att hugga i den hârda morn , men han künde kanske forma ett litet konst - verk i den mjuka , eftergifvande leran . Hvarför skulle det icke , trots allt , kunna blifva nâgot stilla och vackert af hans lif ? Det var de stora sâp - bubblorna , som brusto , men de smâ , som muntert lefde sin tid och speglade sol och giada ansikten . XII . Den blâ valborgsmässoaftonen begynte med vemod . Ty pâ middagen begrofs i hela katedral - skolans närvaro en liten lärjunge , som dött ett par dagar förut . Det var en blek , bortkommen liten latinare i fjärde klassen , hvilkens föräldrar bodde längt borta pâ landet och icke hunnit in tili Österäs under gossens korta - sjukdom . Landtbarnet hade dött ensamt i ett inackorderingshus i Staden , och hans klasskamrater fâtt delà hans halflästa skol - böcker och hans temahäften . Men pâ valborgs - mässomorgonen hade föräldrarna kommit âkande genom tullen med ett par gamia tröttkörda vagns - hästar , hvilka gössen om somrarna brukade rida pâ och föra i bet i gârdens björkhage . Rektor Frank höll själf jordfästningen i domkyrkan . Alla lärarna voro med i hvita halsdukar och alla gossarna med skolstandaret florhöljdt i sin midt . Rektorns malm - stämma fyllde de höga hvalfven . I det hallbreda