MAGI STRARNE I ÔSTERÂS 127 Strâle var mot sin vana utgângen . Förmodligen ville hon icke strax störa honom med sin närvaro och erinra . om hvad som händt . Erland smâlog svagt ât hennes diplomati . Han ât och drack , och maten smakade honom sä förträffligt att han âter mäste undra öfver sig själf . Dock , lycklig kände han sig öfver att icke nödgas gâ till skolan och att öfver hufvud taget ej behöfva synas pâ gatorna . Bakom salsgardinerna tittade han skyggt efter män - niskorna , som utan brâdska vandrade förbi i sol - skenet . Han förstod plötsligen sä innerligt väl , hur det kändes att göra cession . Ocksâ han hade inställt sina betalningar och skulle efter dags datum aldrig mera vara samma människa som förr , fast det bara fanns en enda , som förstod det . En enda , som redan var längt borta och som kanske mer log än sörjde öfver hans nederlag . Den halfdomnade pinan vaknade i hela sin styrka med den nya dagen . Erland vankade af och an i rummet för att döfva vândan . Hvad skulle han taga sig tili ? Tiden kröp . Klockringningen och solskenet tröttade och retade honom . Han slog ett par toner pâ pianot , men fick hjärtstyng ât klangen . Minnet af Sylvis sâng skar som en knif i bröstet . Han försökte läsa en lärd afhandling om sprâkbruk och spräkgränser , men han tyckte dess résultat lika intressanta som Statistik öfver hur mycket lös - tänder som användes i Sverige eller en undersök - ning om hur manga snusburkar per âr förbrukades i Österäs . Han slog ihop boken och gick ut i trädgärden . En veckas varmt solskensväder hade lâtit den