M AG I STRARNE I ÔSTERÂS 95 ¡ timmar bara gâ och gâ rundt kring hennes hus . Hau hoppades att blott med sin viljas makt fâ henne att känna sin närvaro . Han ville öfver - rumpla henne i mörkret , när hon var vapenlös och oförberedd — när han icke motte den medvetna kvinnan med sitt spotska tal , men sângerskan , som med ögon gnistrande af guldstoft , gaf sig hän i sin dunkla röst och famnade som tropisk skugga . Med hennes eget utslagna , svarta hâr ville han fjättra henne , och hon skulle leende och lycklig lata det ske . Men allt detta förblef en fantasi . Skepnaden af en hög , rolos kvinna skymtade väl tnângen gang bak de fällda gardinerna , men aldrig öppnades eil ruta och aldrig kailade en älskad röst Erland vid namn . Sa var det ocksâ denna natt . Mânskenshvitt lag huset där , skyddadt af eil vakt af höga , svarta popplar vid den ensliga gatan . »Sylvi , » hviskade Erland . Han visste att hon icke künde sofva en natt som denna . Hon mäste höra tili dem , som känna det hvita ljuset falla som brännande fosfor - regn öfver bröstet . »Sylvi , » ropade han liögt och bad mörkret föra sitt rop med lieta kyssar tili nes mun . Men slutet , somnadt , med spökaktig relief af skenet frân fullmânen , hvilken lik en stor elektrisk bâglampa hängde i frostluften , lâg huset där , utan att en fönsterhake lyftes eller en rigel rördes . Erland lutade hufvudet mot den höga järn - grinden tili trädgärdsstaketet och ville grâta . Men en hund , som tjöt mot mânen , lät honom rycka tili . »Weltschmerz , förmodligen ocksâ , » sade han med ens kallt och torrt och betraktade djuret , soin