MAGI STRARNE 1 ÔSTERÂS 77 den enda skänk jag har kvar ifrân Hans far . Det föll för mycket skam , lögn och târar öfver allt , som kom sedan , för att jag skulle kunnat bevara nâgot mera frân hans hand . Du har nog märkt , Karin , att hans namn här aldrig nämnes och att ingen bild , intet spâr af honom finnes i mitt hus . » »Mor ! Mor ! » afbröt Erland blek . »Tyst , Erland ! Karin skall höra detta , nu när hon blir min dotter . Och du Erland , tag armbandet här , som din far gaf mig den gângen han och jag voro som ni , helt unga , och först började hâlla af hvarann , och báda — jag tror och hoppas det — bâda lofvade med heia hjärtat . Tag det enda minne jag kunnat gömma af din far och gif det tili din trolofvade , fast det är ett fattigt litet smycke utan värde . » Ur en bla pappask tog fru Strale frani ett gam - maldags armband af guld och svart emalj . »Dieu vous garde , lyder inskriften , » sade hon , »och nu skall Erland själf fästa det pâ Karins arm . » Den unga flickan rückte tyst fram sin hand . Hennes ögon stodo fulla af târar . Men när Erland tog det gamia armbandet ur moderns tärda hand och fäste det kring Karins runda handled , fylldes han af högtidlighet . Allt skämt försvann längt borta . Hans egna ord och skratt frân ögonblicket förut fladdrade bort i en förrunnen dröm . Det var , som han just vaknat till en allvarsam , men lugn och samlad dag . En svag viljas längtan efter det väsent - liga rörde sig dunkelt inom honom , en önskan att kunna skapa en stilla helhet af sitt lif , en bön om kraft alt varda ett stöd för det sorglösa barn , som