82 LIFVETS FIENDER heten , ensamt rusig af sin inre dröm , lyckats slita sig lös frân verkdagens smä omsorger och för - lustelser för att ensamt lyssna tili den idéernas helg , som tonade inom dem . . . För ett ögonblick för - ändrade Stockholm — genom nâgon omedveten idéassociation i hans inre — sitt utseende , trängde mörkt och medeltidsaktigt ihop sig inom en svart ringmur , blef tili Gustaf Vasas Stockholm , sâdant det ligger i vâr fantasi , med gammaldags vakttorn och gaflade hus med vindsvalar längs de skumma gatorna . Men genom dessa gator blâste reforma - tionens högtidsväder och besatta af sin hänryck - ning stormade vederdöparna kyrkoriia . . . En sekund rückte synen , och Otto stod âter ansikte mot ansikte med nittonhundratalets lugna och lättsinniga Stockholm . Ensam med sin sorg och sin kränkta frihetsdröm gick han âter hem genom de skrattande folkhopar , som fyllde gatorna , hem till det grâ huset , där hans kraft förrann i en vanmäktig kamp mot hans egen tankes sjuka hugskott . Om hans bleka gestalt slog porten igen doft som en fängelsedörr . V . »Ja , älskling , sia an en melodi och spela mig längt bort , hvart du vili , blott bort frân verklig - heten . » Otto hviskade dessa ord i en upprörd ton , där han med blekt ansikte och febertindrande ögon stod