LIFVETS FIENDER Ol »Ja , han har flyttat dit i dag . . . Min terare sökte honom i hans gamia bostad . » Ottos vänner funno den tanken , att de bâda antagonisterna nu skulle kampera under samma tak , synnerligen humoristisk . »Fä se , om ni inte nu i alla fall en vacker dag röka fredspipan samman ! » sade Hjort och log sitt spotska leende : Men Otto blef plötsligen mol tyst och foil stel tillbaka mot soffkarmen . Det lade sig nâgot tungt öfver hans bröst , hans händer darrade . Sa lämnade Sivers dem âter för att till en aunan krets utdela lösen och pároli , och han trädde ut ur kaféet med steg , som , äfven de , vitt - nade om den fasta och behärskade energi , som lag öfver hela hans väsen . Kvällens historiska ögonblick var öfver . Stäm - ningen blef eil smula dâsig i kotteriets stillsamma vrâ . Whiskyn gick fiera hvarf ikring , och för hvarje glas , som tömdes , kändes den drömda röken frân ekknubbarna i spiselhärden mer kvalmig och söf - vande . Men Otto satt stum och genomgick i tankarna alla de möten — frân det första i spârvagnen — genoni hvilka Hessler förvärfvat en makt öfver hans tanke , dolsk och förfärande som en lönlig sjukdom , för hvilkens trollskott man förr eller señare skulle segna vanmäktig tili marken . Det var , som dessa gângna veckor upptogos af en enda hetsjakt mellan Hessler och Otto . I stigande ângest ville Otto fly . Men ikring honom var draget ett förhäxadt gram , hvars gränslinjer hans fot ej hade makt