r 84 LAURENTII PETRI skulle varda Konungens mâgh. Elfter samme budh drog och tå Hertogen medh een stoor hoop af thet Svenska ridderskapet ther in, och blef ther ganska väl undfången. Men om ta ock någhot sådhant som man gissade pä then tijden emellan Kon. Håkon och Hertogh Ench handlat blef eller eij, är intet till visso kunnigt vordit. Ähret ther elfter var itt stoort samquemd i Stockholm, och skall till eventyrs ta \ara skedt, thet som säijes om Hertogh Magnus Kon. Byrgers son, nembligha at han tå skulle bhf- va utvalt till Konungh i Sverige elfter sin fader, vart och på samma tijdh Marskens Herr Torgil Knutsons bryllop hollit medh Grefvens dotter af Rawensborg, och tå bryllopet var öfverstått, var samme Torgil åth Konungen och hans bröder Hertogarne, som tå och vore tilstädes, begärandes at han motte lijsat och förlossat varda af then svåra tunga, som han nu i tretton åhr, uthi rijksens regemente dragit hadhe, men ehvadh the hafva gifvit honom lör svar, kom thet intet likvel på then tijdh ther till, som han begärat hadhe, kanske at Her togarne ville veeta först sin deel afvittrat i gods, land och lähn elfter theras fader, elfter som the ock nu voro till ålders kompne, dock togho the sigh een annan förmyndare benembd Herr Äbiörn, som tå var Drozete, men Marsken Herr Torgil blef alt medh Konungen. När tå så skedt var, som Hertogarne begärade, nembl. at theras var ilrånskilt, begynte thet genestan så gå emellan them och theras broder Kon. Byrger, som thet tillförende emel lan theras fader Kon. Magnus och theras faderbroder Kon. Waldemar gått hadhe, nembl. at hvarthera såg uppå sin egen fördeel, och rijksens besta achtade retsliga ingen; ty elfter Konungen ville thet någorstädes hempta in igen, som han igenom thetla brödraskiffte umbu rit hadhe, begynte han leggia monga nya skatter pa landet, sa at meeniga man vart ther öfver ganska myckit betungat; och meena een part at Marsken sadhant skulle halva kommit till väga, sampt för Konungens skull, hvilken han således ville holla vidh macht, sampt och för sin egen skull, at han skulle förmå uppeholla ståtet, som thet nya gifftermalet krafde. Thesslikes begärade Konungen ock uthaf Clerkerijt någhon hielp, then Biskoparne ic ke hafva velat undergå, hvarföre han ock fick itt agg till them och hadhe i sinnet låta gri pa Erchiebiskop Nils, och fleere som honom i thet ärendet stodho eraoot, Biskop Peder fVe- steråås, som i then Kareleske feigden varit, och samma Karelar till Christen troo hulpet ha- dhe, var någhot tilförende rymd uthaf rijket till Norrige, ther han och dödh blef, om tlxet- ta eller och någhot annat skall halva varit orsaken till hans älende, ähr icke rettsliga kunnigt vordet, doch skall thetta visserliga hafva varit orsaken ther till, at Konungen någhon tijdh nembl. på sjette åhr holt i förbudh then parten af tijonden, som kallades fattigmans deelen then han dock omsider gaf löös, anseendes the privilegier som hans föriäder, the framlidne Konungar ther uppå gifvit hadhe a). Ahr elfter Christi byrd ioo4 öppade sigh forst then skadeligha ovillien, som emellan Kon. Byrger och hans bröder Hertogarna, Erich och Waldemar kommen var, af hvilken alt thet onda, som här elfter förtaalt varder, förorsakat ähr. Ty ändoch Konungen hadhe väl sam me ovillia och misstycke till thenna sina bröder tilföi'ende, nembl. alt ifrå then tijden the jsigh togo een synnerligh förmyndare, och bytte sigh medh arfvegods, land och lähn ifrå honom, dock lät han sigh lickvel ther medh alrig thetta så klarliga bemerkia, och skall hafva så tilgångit. På thet åhret någhot elfter Påska, hölt Marsken Herr ’Xorgil itt stoort Geste- budh på sitt slott Aranääsi), beläget i Vestergöthland icke longt ifrå Skara, tijt hadhe han och ljudit Konungen och bådhe hans bröder, såsom nu alle vore lustige och gladhe , så tyck tes och Konungen vara alt medhan gestebudet stod, men ta gestebudet var uthe, och hvar i sin stad skulle draga heern till sitt, kallade Konungen bådhe sine bröder till sigh öfver een sijdha, och begynte till at låta them förstå huruledes honom var förekommit at the skulle hafva i sinnet villia gifva sigh utaf landet, och settia sigh up emoot honom. Hvar the ta ock så till sinnes vore c), vore hans begäran, thet the honom ther uthi gifva ville een redeligh förvarning d ), hvar the och icke så, uthan och annars vore till sinnes at the tå strax gafve honom a) Cfr. Chron. de Areliiepiscop. a Scheffer o edit. c) Cod. 3. desunt: vore lians begäran .... v o- p. 3j. re til! sinnes. , b) Codd. 5 . 7 : Arnes; et ita infra. cl) Codd. 5. 7 . 8 . ita habent: at the tä strax ville giflVa honom en redeligh iörvarningh var hans begäran.