kriarättning , kritik och diktkonst 13 ( j 
förolämpningar mot deras egna , grá själar , mus Montanus' talrika familj af ärkepedanter , öfverpedanter och underpedanter . 
En särskild klass bilda här — man förstär det , nästan förläter det — kriarättarna . Enväldigasom alla ryssars själfhärskare hafva dessa gramma - tikens väktare regerat öfver generationer af tema - böcker , stympat satser och afrättat ord med röda och blä blyertsstreck , förvisat tallösa uttryck tili Sibirien medelst stora »bockar» i marginalen . Det är icke sâ underligt , om en eller annan af dessa i yrket âldrade kriarättare i loflig men missför - stâdd ifver ocksá uppfatta litteraturen som en enda stor kriabok , som de fâtt pá sitt ansvar att kor - rigera . 
Gemensam för alla dessa pâ yttre sprâkinkvisi - tion grundade anklagelser mot verkliga poeter är deras brist pâ effekt . Dessa anfall mâ göras med skolmästarens klumpiga naivitet eller den journa - listiske krypskyttens skicklighet — lika litet verka de . Den rättsinnige läsaren känner tydligt eller instinktivt , att här föreligger ett försök att blanda bort körten eller att poesien rákat inför ett orätt forum , hvilkets domslut ingen betydelse äger . Det finnes i litteraturhistorien otaliga dylika angrepp — men aldrig har nâgot sâdant dräpt en verklig diktare , icke ens om kritiken varit en frukt af en hei korporations samfällda ansträngningar . Man äger nämligen exempel pä , att icke blott en - staka akademiska sekreterare , men hela akademier uppträdt som spràkfiskaler . Den franska gjorde det t . ex . mot Corneilles »Cid» . Tjog af stora pe -