SI 
A KV ARI - 1 I . I . K KRAN MENTON 
Jag hade ofta sett hans bleka ansikte i Nizza och Mentone , men bekant blef jag med honom häromdagen i Monte Carlos spelsal . Han hvilade sig pâ en soffa efter en häftigare batalj vid trente - et - quarante - bordet . Han talade om för mig att han var student och hade legat en tid i Göttingen , innan han skickades ner tili Rivieran . Jag uttryckte min förundran öfver att han , som säg sä pass klen ut , vâgade sig in i spelsalens eggande , inciterande luft , och dâ smâlog han matt , slöt ögonen sakta , hopplöst , men svarade icke . Och det behöfdes heller icke , jag förstod honom mer än väl . 
Sedan fick jag höra talas om alla hans excentri - citeter och nycker , om hans vilda lif , hur han slängde med guldhögarne som en vansinnig pâ Monte Carlos gröna dukar och tillbragte nätterna i Nizzas spel - cirklar tillsammans med spelare af tvifvelaktig heder - lighet eller tillbragte dem i ännu sämre sällskap — allt mfd morfinsprutan i fickan , lefvande ett lif , hvars ângtryck var uppskrufvadt tili explosion , ett lif , som icke ens den friskaste skulle kunna stâ ut med . 
Sannerligen en usel lefnad mäste det vara , som han för , ett ynkligt lif , hvartill han födts med sjuk - domen som tvillingsbror , en af dessa eländiga existenser , för hvilka man icke ens är sin moder nâgon tack skyldig . 
Nâja , detsamma künde det vara , blott det ound - vikliga kom snart , ju förr dess hellre borde hans dödstimma slâ , ty han var trött , â , mycket trött , han künde icke längre hälla en hei tanke fast i sin hjärna , han künde icke nära en vingstark känsla