so 
\KVARELfcER FRAN MENTONE 
när jag tanker pâ , pà , de föregäende kan jag precis icke säga , att du visat dig synncrligen kräsmaga . » 
»Arthur ! Naja , tag ut diu rätt ! Du har ju köpt dig den . Ha , ha , lia , var lugn , ha , ha lia , jag skall gâ , jag ska ! » 
»J3» JaS visste väl , jag , att du skulle ta skäl : du är dà alltid förständig . » 
' »Sää ! Du tycker det ? Ha , ha , ha ! » 
Och sä skrattade hon igen med detta pinsamma , staccaterade skratt , som skar m ig i hjärtat och kom mig tili att rysa , som det kommit frân en vansinnig eller en dödsdömd , och medan jag sakta smög mig min väg och sakta gick trappsteg efter trappsteg ned till järnvägsstatiorien for att invänta tâget , som skulle föra mig till Mentone , skorrade detta skratt alltjämt för mitt öra , och ännu när jag stod där - nere pâ perrongen bland stimmande och brâd - skande folkhopar tyckte jag mig höra dessa egen - domliga , konvulsiviska tonfali , som lato som de pâ trots pressats ut af förtviflan ur ett döds - beklämdt bröst . 
Kan man — och det kau man verkligen — stundom läsa en historia i en blick , hastigt afsänd under skuggande ögonfransar , fà en bekännelse genom en häftig , hängifven handtryckning , finnes det ocksâ ögonblick , dà tonfallen i en stämma med klarheten hos volymer mana fram för ens ögon en lifshistoria , och en eländig , sorgetyngd lifshistoria är det , som ter sig för en , dà man hör en kvinna skratta sä , skratta , emedan hon icke längre kan grâta .