MONTE CARLO 
70 
varit fantasibilder , som jag själf skapat . Men de voro mer än sà ; jag Hörde dem samtala , och jag lyssnade . Forst en karlstämma , af naturen sträf , brutal och obehaglig , som den taiande nu med hörbar ansträngning sökte göra smekande och in - ställsam , i det han litet värdslöst , litet tvärsäkert tilltalade sin följeslagerska , som det han skulle säga var onödigt , öfverflödigt , och hans frâga redan blifvit jakande besvarad . 
»Du gär sâledes till honom i kväll ? » 
»Är det nödvändigt , Arthur ? » 
»Nödvändigt , det behöfver du väl icke frâga om ! Du har förlorat , jag har förlorat , och ockrarne därnere vilja icke lana mig ett öre mera — de uslingarne , men fâr jag bara fram en enda fattig serie i morgon , sâ skall packet nog ângra sig , det vili jag lofva . Nödvändigt ! Det mäste du väl veta . Hvad skola vi annars lefva af ? » 
»Ack , Arthur , lät mig slippa ! Lät oss resa . Jag är med om hvad som heist , men jag kan icke med honom , ser du , icke för mitt lif — och jag häller sä mycket af dig . » 
»Näja , just därför ! Eller vili du kanske att jag skall gä och förödmjuka mig och bedja bank - tjänstemännen om en lumpen spottstyfver att resa hem pâ , jag , som skänkt de där herrarne tusental pä tusental ? Nej , du , tusen gânger nej ! . . . A , Clarisse , var inte barnslig nu . . . för resten kan jag da rakt icke begripa , hvad det är för dygdiga idéer , som med en gäng kommit öfver dig ; jag har sanner - ligen icke markt förr , att du var sä rigoros . Hm ,