78 
AK VARELLER FRAN MENTONF 
III . 
SILHOUETTER . 
Jag gick en kväll pä en af terrasserna utanför Monte Carlo . Mörkt var det rundt ikring , beck - mörkt ; förgäfves ansträngde jag mig att urskilja hafvet , hvars dofva böljslag mot sandstranden och hamnkajerna i Condamine hördes ända upp , men det var omöjligt . Framför mig lâg det , själf för - kunnade det sin därvaro , men det lâg dar som ett hemlighetsfullt , mörkt fjärran , hvarifrân man anings - vis , instinktmässigt drager sin fot tillbaka . Här och hvar mellan trädgrupperna strâlade en lykta med sitt vibrerande gassken , som upplyste en bit af en sandgâng med en bred , dallrande ljus - strimma och lät konturerna af en lyktstolpe och grenarne af en palm lysa fram midt i det omgif - vande dunklet . 
Bullret frân Kasino - huset nâdde en otydligt , dämpadt , som surrandet af en aflägsen bisvärm , annars var det tyst och ensligt som pâ en af folk - vidskepelse skyddad plats , dar jag stod lutad mot balustraden och blickade ut i dunklet . 
Men plötsligt närmade sig nâgon frân en sido - gâng , jag hörde knarrandet af sulor mot sanden och ett släps kattfotsmjuka snuddande mot stenar och grus , sä döko tvâ gestalter fram vid närmaste lykta , upplystes ett ögonblick , ett ögonblick künde jag urskilja en groflemmad karl och en högväxt kvinna , gâende arm i arm , men strax därpä sveptes de in igen i dunklet och försvunno , som de blott