28 
AKVAKELLER FRAN MENTONE 
Men där nere i Vestibülen stâ sângarne och stämma sina instrument . De äro fyra tili antalet ; de tre , som spela , hafva ordnat sig pâ ett led med cittrorna pä flyglarne och fiolspelaren i centern ; midt emot dem stâr anföraren , en fyrtioârig man med grânadt här , regelbundna drag och stora mustascher . Han rör händerna afmätt och stilla ; när han riktar nâgra ord tili sin forste tenor , sker det med en orkesteranförares värdighet . Han bestämmer hvil - ken sâng som skall sjungas , men fiolinisten är icke i ordning , än knäpper han pröfvande pâ sitt ments strängar , än kastar han en granskande blick i spegeln midt emot . Han vili tydligen agera sprätt , där han stâr i sin bruna sammetsrock med den rôda halsduken , som i obunden frihet flaxar mot västens blanka metallknappar . Men ändtligen är ocksâ han färdig ; han sätter fiolen under hakan och lyfter strâken med en gest à la Paganini . Anföraren höjer handen , efter ett kort preludium bör - jar sängen och »Santa Lucias» toner genljudagenom hela pensionen . Efter »Santa Lucia» , gondoliärernas sâng , som de sjunga dà gondolerna ila fram öfver de stilla kanalerna i nattens halfskumma timmar , medan Venezia drömmer vemodsfulla drömmar ora en storhet för länge se'n förgängen , uppstämma de »La bella Sorrentina» , visan , som söderns lyckliga barn sjunger pâ Neapels blânande golf . Efter dessa kommer en mängd andra sânger , serenader , som Giovanni i mänskensnätterna sjunger för sin älskar - inna , som lutad mot fönsterkarmen lyssnar tili hans sâng ( Graziella ) , dryckesvisor , som Luigi stämmer upp i de smâ vinstugorna med astiflaskan i sin hand