Full text: (23)

HARTEKAMP 
210 
fâvitskheten battre sammanlianget , den inre me - ningen ? 
O ! Docti Homines ! 
* 
Det var en Ijus sommardag med växlande skyar och lätt vind , dà jag for ut till Linnés holländska trädgärd , till det gamia Hartekamp . Vägen dit leder förbi Haarlem ut pâ de stora slätterna , in i landets hjärta . Förbi min blick ter sig i lefvande Iifvets färgspel och glans bild efter bild , välbekant frân holländsk landskapskonst : Cuyps ur gulddimman stigande flodstränder , Hobbemas i darrande solsken och spelande bläst liggande alléer kring en gam - mal kvarn , men först och sist de stora slättbygderna af sädesfält och ängar med en stads ljust belysta sneda tegeltak och ett grâtt kyrktorns ensamma höjdlinje i fjärran , sâdana de ofta med en oändlighet af luft öfver den lâga marken mâlats af den store enslingen Ruysdael . Det är det holländska land - skapet , som med sin grönska och alla sina feta kreatur i middagssolsken kan tyckas af en platt och hvardaglig fruktsamhet , men hvilkets fina poesi trader fram blott belysningen skiftar , en natur , som just i sitt sprâks lägmäldhet fär ett genomträngande vemod blott det skymmer öfver all denna blek - gröna enformighet , och ett stärkt drag af melankoli när ovädret eller mörkret drager öfver de i sin öppna värnlöshet resigneradt stilla vidderna . 
Men vid Vogelenzang , Stationen , nära hvilken Hartekamp är beläget , är idei prakt och grönska .
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.