SCHWEIZERBREF 
185 
frusenhet och egoism . Hotellschweizaren erbjuder gemenligen allt hvad man kan önska i riktning af det slags »Biedermanns» uppträdande , som bestàr i kärfva manér , korta svar och klumpigt väsen , men är i botten — naturligtvis med undantag — en sâ själfvisk öresräknare som nágon annan . 
Ack nej , den italienska vänligheten är en längt mer invecklad sak . Den är först och främst det omedelbara uttrycket af ett solskenshumör , som mäste strâla ut öfver allt det möter , ett átersken af landets egen slösande sol . Denna vänlighet är vidare den naturliga inställsamheten — ja , lät gâ för det sâ misskrediterade ordet — hos ett folk , som alltid haft en rikedom af präster , konstnärer , komedianter och diplomater med instinktivt behof att själf uppträda mjukt och göra d , et välbehagligt och mjukt ocksâ för andra . Denna vänlighet är slutligen särskildt hos hederligt och enkelt smâ - folk en sorts lättrörd mänsklighet , som af sig själf flödar öfver — som vinet ur vinfaten . Yppigheten är ju sä stor därnere pâ allting — rosorna blomma sä att man har ràd att ocksâ kasta dem ut till de förbigäende pâ vägen . Samman bildar allt detta det skimrande och värmande , som är italiensk het . Lät vara att den icke är sä djup och solid . Den behöfver ju icke räcka längre än resdagen , och är det icke nog att den för främlingen Spinner en guldtrâd , som löper lekande och lätt genom hans fingrar under färdens skiftande och flyktiga ögonblick ? 
Ungefär med ord som dessa kan man korte - ligen tolka det särskilda behaget bara af att resa