124 
FRAN HOLLAND 
ägnande alla sina tankar ât ett gammalt och gulnadt manuskript . Det skulle vara en fornfransk hjältedikt om Karl den store , kejsaren med det »hvitblommiga skägget» , och hans paladiner , en dikt , genom hvilkens strofer ännu darrade som ett svagt eko af Rolands horn . Smâningom skulle han blifva lika förälskad i den gamia handskriften som den still - färdige klerk , hvilken under de lânga ensamhets - timmarna i sin cell textat den med sirliga bokstäfver och prydt dess sidor med miniatyrer i bleka färger och fina linjer . Tiden skulle glida förbi honom och verklighetens sorger förlora sin udd . Där han lefde i den ensamma , stilla Staden Groeningen skulle smâningom en ny värld stâ upp för hans öga , medeltidens döda värld med all sin brusande hänförelse , klingande af svärd och doftande af rökelse . 
* 
En holländsk g r a c h t — den har intet af de venetianska lagunernas fantasmagori , och de klum - piga »koffarna» , som i det bruna vattnet ligga och spegla sina bredsidor med grönmälade kojluckor , besitta intet af gondolernas mângbesjungna romantik — och dock , hur obeskrifligt pittoresk är icke en dylik holländsk stadsvy ! Husen med sina stora fönster , gaflade , toppiga , alla olika i en läng , sned rad — en skämtsam capriccio i arkitektur — en räcka almar , hvilkas Iummiga , dainmgrä löfverk bre - der en allvarlig skugga öfver gatan , och sä masterna stickande upp ur kanalernas farkoster med halft nedfirade segellappar det líela badadt af Hollands