50 
STUDIER ÜFVER JACQUES CALLOT 
giften att illustrera almanackan med dessa hundra - tals pinohistorier , mot hvilkas enformighet tili och med ârhundradets uppfinningsrikedom i den ädla tortyrkonsten icke förslog . De följande anmärk - ningarna om Callots kompositionssätt gälla dess - utom äfven dessa hans svagare arbeten . 
Ett närmare studium af Callots kompositioner visar otvetydigt , att det förbluffande lif och den beundransvärda frihet , som de besitta , trots ett format , hvilket , när det är som störst , aldrig öfver - gâr oktavsidan och som ej sällan sjunker till en schackspelsrutas ringhet , och trots de talrika fi - gurerna , hvilka sällan hafva mer än en knappnâls storlek , bero pâ konstnärens utomordentliga för - mâga att skapa utrymme , att pâ sina smà ytorgifva intryck af vidsträckta och fria rumsförhällanden med mycket plats och atmosfär . Callot lyckas här - utinnan genom en utomordentlig konstnärlig eko - nomi , hvilkens medel äro lärorika att ett ögonblick skärskäda . 
Forst och främst begynner konstnären aldrig framställningen af sina episoder omedelbart i bild - fältets framrand . Förgrunden är alltid antingen lämnad alldeles tom eller allenasi upptagen af en eller ett par fristâende figurer , skilda frán själfva taflans handling — en ensam plymagerad lands - knekt , stolt stödd mot skaftet af sin hillebard , eller ett par män och kvinnor , makligt sittande pâ en kyrktrappa , vända in mot taflan och betraktande dess förlopp . Forst längre in i bildfältet , ej sällan icke förr än i midtelplanets början , rullas hand - lingen upp , men till gengäld faller det af sig själft , att figurerna fâ mindre skala . Härigenom meddelar