JACOB BURCKHARDT : EFTERLÄMNADE SKRIFTER 260 
Samma lynne — pá en gang aristokratens och den verklige naturupptäckarens , hvilken blott blir genial iakttagare och skapare inför fenomenet själft — âterfinnes hos en nordisk konstkritiker , hvilken dessutom ocksâ i andra afseenden , i sin klassiska läggning och sin svârmodiga afsmak för nutiden och dess väsen , erinrar om Burckhardt — nämligen Julius Lange . Jacob Burckhardt höll sig tili grundtexterna — den gamia litteraturen , när det gällde odlingshistorien , bilderna , när det gällde konsthistorien ; och med stolt tro pâ sina egna öppna ögons kraft att ur dessa autentiska dokument läsa gângna tiders hemligheter , var han själf omedelbar tolkare och brydde sig föga om de nittionio tusen utläggarnas förklaringar . Och med sitt skarpa h'ufvud , sin lugna , sanningskära blick , sin djupa bildning , som assimilerai klassisk tanke och formgifning med själfva sin natur , lyckades han beundransvärdt i sin isolerade och stora själf - ständighet . 
* 
Üessa karaktärsdrag , som gifva Burckhardts i lifvet publicerade verk ett marke för sig , prägla ocksâ de intressanta posthuma böcker , som sett dagen efter hans bortgâng i augusti 1897 . I för - hâllande till ett längt och traget studielif har Burckhardt själf blott utgifvit kvantitativt litet . Sä mycket tacksammare liafva hans läsare mottagit de tvâ efterlämnade verk , pâ hvilka dessa rader vilja fästa uppmärksamheten — den ansprâks - lösare skriften Minnen frân Rubens och den