ÄNNU EN GANG BÖCKLIN 
217 
Iivad gören I ? » mäste inför ett sádant verk sväfva pâ en svensks läppar . Ty allt detta var naturligtvis gjordt med orubbligt tyskt allvar . Nágon den minsta fläkt af Parnys hedna och hädiska skämt med nazarenens besök i den grekiska gudakarne - valens lättsinniga himmel fanns icke pâ den stora duken . En tysk universitetsprofessor skulle lätt kunnat tolka mälningens innebörd som en i den germanska kulturens insegel vunnen högre för - ening af antik och kristendom . Jag önskade visst icke nâgon illustration till den fräcke Parny , men jag klandrar taflan för dess programmässiga tomhet under de stora äthäfvorna : Viel Geschrei und wenig Wolle ! Mindre än hvilket som heist af jordens gräs sade mig denna anspráksfulla kolossalbild om tvâ civilisationer . Ögat gled bort frán denna stora duk , pâ hvilken det ej künde hitta en uttrycksfull form eller en fantasiväckande färgförbindelse , och medan blicken letade ett faste , hittade den pâ en angränsande vägg en liten bly - ertsteckning af Segantini . À , ' den blygsammaste lilla sak i världen , utan báde gudar och filosofi . Ett stycke âker i träde , och ett bondfolk , efter - tänksamt böjdt öfver sin mark i det bleka skenet frân en försvinnande sol . Ett litét motiv , alldagligt soni det dagliga bröd , pâ hvilket väl bonden och hans kvinna grubblade , dar de stodo pâ sin svetts och sin förhoppnings jordlapp . Men som den växte , den lilla biten , i sin enkla högtidlighet och sitt kärfva , manliga behandlingssätt ! Medan Klingers gudagrupper förflyktigades tili ett regissörspel , fingo Segantinis smâ figurer episk betydelsefullhet .