216 
UTLÄNDSK KONST 
ÄNNU EN GANG BÖCKLIN . 
I . 
Som bekant är man kanske mot ingenting sä sträng som mot entusiasmen och modet irán i fjol . Konst , som hvarken äger det nyas eggelse eller det gamlas och bepröfvades makt , bedömes ofta med orättvis hárdhet . Det är en sâdan för - mildrande omständighet , soin man behöfver erinra sig , dà man âter kommer ansikte mot ansikte med mycket inom den moderna tyska konst , som man ännu för nâgra ár sedan omfattade med en till hänförelse gränsande beundran . Och dock är det sannolikt icke endast detta , utan nagot kardinalfel hos denna konst själf , som làtit den sâ fort âldras — eller rättare sä snart kommit äfven den kärleks - fulle betraktarens värme att svalna , ja , tili och med att nâgon gâng sjunka under nollpunkten . 
För nägra mánader sedan stod jag i ett sido - rum af ett stört galleri i Wien , behärskadt af en ofantlig mâlning af Klinger , »Kristus i Olympen» . Allt var grandiosi tilltaget pâ denna jättetafla , mâtt , former , ämne , allt , ända tili den kolossala ramen , prydd med upphöjda grinande ansikts - masker . Det gamia Ehrensvärdska ordet »kolonner ,