KONSTUTSTÄLLN INGARN A 1 MÜNCHEN 215 
envis som begärelsens , följer en livart man gar i det rum taflan hanger . Det är fulländadt som dyster kraft , och ensamt ett helt poem kan uttrycka dess förskräckande och trolska makt . 
»Vampyren» varierar samma stämning . Hur jnânga , otaliga gänger är ej den , liksom Synden , af mâlarkonsten förkroppsligad — och dock är Stucks ensamstâende i sin vilda fart . Framför en mörk himmel , endast belyst af en reflex i blod , ligger vampyren och suger lifssaften frân den mans läppar , som hon omfattat med sina klar . Hennes brunröda bar faller tungt och löst mot bans bleka tinning , och lian , som tigger — är det om förintelse eller för - barmande ? — är en martyrgestalt , som man mäste gâ till Ribera för att finna motstycke tili . 
Och derma vâldsamma konst är dock sä säker . Beundrande stannar man inför ett porträtt af den unge mästaren . Det finns ingenting blidt eller älsk - värdt i den typen — ett tjuraktigt , blekt hufvud , sä prägladt af lidelse som dessa profiler man ser frân den italienska renässansens fördärfvade condottier - familjer och hvilka tyckas ej kunna härda ut under bordali af sina egna passioner . Och man undrar öfver att denne konstnär vid sâ unga är förmätt balla sin lidelsefullhet sâ samlad och i tygeln , som en öfverlägsen ryttare sin häst , och kunnat rida den med en sädan suverän skicklighet i den högre skolan . 
13 aug . 1895 ,