212 
UTLÄNDSK KONS' ! ' 
ty hur mânga verkligt fängslande och poesifulla verk derma afdelning i München gömmer af andra äldre och yngre konstnärer , kan man i en surn - marisk redogörelse blott tänka pâ tvá , den gamie mästaren Böcklin och den unge mästaren Stuck . Och hvilken charme är det icke att se och att tala om dem bâda ? 
Arnold Böcklin , hvilkens konst sä länge mötts af oförstäendets kyla och hânets spefulla axelryck - ningar , liar haft den sällsynta titaniska hälsa och alstringskraft , som intet motstând bryter ; och har han icke ocksâ under dessa sista decennier nátt en berömmelse , gränsande tili apoteosi Ej blott som Tysklands , nej , heia ârhundradets störste mâ - lare proklameras han af alla läger , och gamia och unga »secessioner» slitas om äran att kunna visa nâgra dukar af hans hand . Sällan har väl ocksâ — sedan ungrenässansen — en konstnär fâtt sâdana Aladdinsgâfvor , en sâdan skaparkraft , ett sâdant skönhetssinne , ett sâ öppet , bredt och stärkt perament . Man kommer att tänka pâ Goethe , ty Böcklin sträcker sig liksom denne utöfver hvad man brukar kalla germanskt . Med sitt tyska tänkarlynne förbinder han som Iphigenias skald hellenismen , men en hellenism friskare , ursprungligare än Weimarskaldens . Demies Grekland var Sofokles' reflekterade , civiliserade land ; Böcklins är ros' Grekland — strálande ännu i den äldsta âlderns dagg och sol , fylldt af sköna och groteska naturväsen , af centaurer , fauner och najader , styrdt af de stora naturmakterna , sâdana de ännu ohöljda tedde sig för den primitiva tid , dà myter , sägner