KARAKTÄ R ISTI K
313
för ögonen kommer man följdriktigt blott tili Vitets dialogiserade historia — som är det väsentliga , för att pâ scenen frammana döda ansikten och sekel , för att gifva historisk stämning . Det meddela med rakt inotsatta medel Racines Britannicus och V . Hugos Le Roi s'amuse , det gifva Börjesson med sin nyromantik och Mäster Olofs för - fattare med sin pessimistiska realism . Det gifver ock Gustaf HI i sina skâdespel , kanske lika stärkt , historisk stämning pâ sexton - och sjuttonde âr - hundradets vis , ej af nàgra bestämda decennier , men det allmänna och abstrakta intrycket af ett helt tidehvárf , af storhetstiden med dess höga svall af seger och heroism . Man känner detta i konun - gens stycken , som man känner en stor dags patos ännu i den sista gyllene strimman af dess afton - rodnad , tack vare att tiden och han själf ännu hade kvar nâgot af det stora seklets traditioner och drömmar . Ett krigiskt och äfventyrsrikt konungadöme , ett stolt och förnämt adelslif , det var ännu ej blott minnen . Ännu hade ej parla - mentarismens och borgerlighetens ârhundrade grytt med sin resignerade och grâ arbetsmorgon . Och ingen man i det samtida Sverige hade som Gustaf III själf kvar i själen just detta storhets - tidens eko , den fantastiska äfventyrsstämningen med den ohejdade ärelystnaden och de högt fly - gande planerna . Vasaättling , som han älskade att kalla sig , kände han sig som Vasakonungarnas rätte efterföljare , och det är denna känslobotten , ur hvilken alla hans dramer spirat . Det är den , som gifver dem deras egna behag , ridderligheten ,