174 GUSTAF iii SOM DRAMATISK FÖRFATTARE 
eller att skildra nägra svenska Montecchi och Capuletti . Hans historiska stycken äro alla i den meningen »Staats - und Haupt - Actionen» , att de gifva ett stört perspektiv ut pâ hela foster - landets öden . De enskildas lycka och sorger för - bindas med heia Sveriges väl och ve , och helst stâr konungen som fäderneslandets lefvande sonifikation i taflans midt och i den fullaste ljus - styrkan . Ett historiskt stycke utan konung är för Gustaf nästan lika omöjligt som ett schackspel utan sâdan . Men hvarken Carl IX eller Sigismund sade till den idealmonark , som Gustaf älskade att teckna — sá flyttade han handlingen fram tili det första stora dâdet i Gustaf Adolfs lif , hans »tirocinium» , hans första vapenbragd mot dan - skarna sommaren 1611 . Denna flyttning ner tili Smâland gaf sig sä mycket lättare som den gamie riksdrotsen Gyllenstjerna varit Smâlands höfding . Men om Gustaf Adolf i taflan införde heia morgon - rodnaden af Sveriges storhetstidehvarf , behöfdes det en motbild , en représentant för skuggorna i de inbördes krigens och oenighetens decennier , som slutat , en gestalt , som bjärt framhäfde skillnaden mellan Carl IX : s och hans efterföljares tid . Det blef Tegel . Hans figur tvang sig pâ konungens fantasi under studiet af Dalin och Werwing , trä - dande fram med ett svartkonstporträtts heia ener - giska styrka . Hans personlighet var för öfrigt känd och omskrifven äfven i tidens populärhistoriska arbeten . I fjärde deíen af Bergius' Smàsaker till nöje och tidsfördrif ( 1756 ) finna vi en anekdotisk skildring af Tegel , och osannolikt är