292 
UTLÄNDSK LITTERATUR 
auktoriteter äger sàlunda det lyckliga Tyskland — och man kan icke lâta bli att undra öfver , huru en sâdan lista öfver hufvud taget kunnat âstad - kommas . Kanske gifver ett omdöme af en bort - glömd gammal romanförfattare i Berlin , Balduin Möllhausen , en fingervisning om tillvägagäendet . Denne skrifver nämligen : »Ni förtjänar vida bättre än jag , den anspräkslöse berättaren , namnet den tysk : i romandiktningens inastare» . Dessa rader upp - kalla onekligen bilden af en — hektografierad — skrifvelse , begynnande : H . N . N . , tyska romanens ( eventuellt novellens , lyrikens etc . ) mästare skulle en ung författare vara mycket tacksam för ett döme öfver medföljande verk . . . Eder beundrande X . Svaren pâ en dylik skrifvelse kunna icke gärna blifva annat än vänliga , tack vare det mycket mänsk - liga , som fransmännen uttryckt med det gamia ordet »om jag räcker dig pepparn , sä räcker du mig saltet» . 
Dock , äfven om allt , som kan skrifvas pâ hän - synslös reklams och mänsklig svaghets konto frän - räknas , blir tillvaron af en sádan mängd er - kännanden frân mer eller mindre kompetent hâll näppeligen förklarlig utan nâgra förtjänster hos verket själf , och de , som uppretade af puffmakeriet skulle kalla boken för ren humbug , ginge tili mot - satt öfverdrift . »Götz Krafft» förtjänar hvarken den entusiastiska förtjusningen eller det djupa för - aktet , »ni cet excès d'honneur , ni cette indignité» . Det är ett medelgodt arbete af en talangfull berättare , som fôrstâr att skrifva en underhâll - lande roman , som här och hvar ocksá liar en poetisk