GEORG V . OMPTEDA 
255 
fanor och ljuda sâ mânga reveljer . Men ända in i vetenskapens fredliga värld tränga de hârda tonerna frân krigsgudens kopparlur . Hur hör man dem icke utmanande och stolta hos nästan alla fram - stäende nya tyska historici ! Behjärtad styrka , ja , öfvermod och segerlycka bära det tunga men malm - klingande sprâket . Denna nationella kraftkänsla kan icke annat än gripa , äfven om man mer än en gâng fâr lust att draga pâ munnen , när nâgon stilla lärd , som i verkligheten icke skulle kunna göra en mask för när , i sin skrift talar med en järnhärd härförares förakt för mänsklig svaghet och en artillerigenerals likgiltighet för människolif . I hvarje fall gifvei intet moderni samfund och ingen modern kultur ett sä beständigt intryck af dragna vapens närhet som den tyska . 
Under sâdana förhällanden och med den ställ - ning af en allt folket behärskande kast , som den tyska militären intager , är det icke märkvärdigt , att heia det andliga lifvet skulle röna stärkt inflytande frân hären , och det icke blott medelbart , men direkt , i det ur ledet trädt fiera af själfva förnyarna äfven pâ de omrâden , som eljes anses ligga Soldaten mest fjärrari — Spekulationens , konstens och diktens . Mer än en af banbrytarna inom det moderna Tysklands sista andliga rörelser har Ursprungligen varit officer och först vid mognare ár bytt värjan mot penna eller pensei . Intressant är därvid att se , hur i denna tyska armé , det starkaste uttrycket för tyska folkets sista utvecklingsfas , för den pansarhârda handlingens och eröfringens praktiska tid , likväl de ursprungliga drag , som sedan gammalt kallats germanska , lefvat