Full text: (16)

LUDWIG ANZENGRUBER 
233 
den vanliga , atletkampen , som den obemedladc littc - raten har att föra , för att hâlla diktarbegâfningen uppe utan kompromiss med den publikens banalitet , som ständigt vili trycka ned konstnären till sin fala nivâ , och pâ samma gâng för att vinna det dagliga förvärfvet . Mer än de fiesta fick Anzengruber efter sina första framgângar känna den reaktion , som alltid är bakslaget efter en oväntad succès , hämnden hos massan öfver att hafva ryckts med af hän - förelsen , alltid fint begagnad af kabalen och afunds - männen . Sâ künde det gâ , att trots en hei rad af märkliga och innehàllsdigra dramer , Anzengruber dock ej fick fast fot pà Wiens tiljor , att han trots en hei rad allvarliga , tungt vägande romaner och noveller mäste sluta sin bana som redaktör af en — skämttidning . Med skäl künde hans vän Rosegger , dialektdiktare och folkskildrare som han själf , härom skrifva det lilla bittra epigrammet : 
Der grüsste Tragiker unsrer Zeit , der muss ein Witzblatt machen . 
Ein tragischer Witz — bei meiner Seel , man möchte Thränen lachen . 
Den 10 december 1889 dog Anzengruber . □er . människa , man under detta lefnadslopp , sâdant det skildras af Bettelheim och Bolin , lär känna , är ingen öfverlägsen , knappast en impone - rande personlighet . Det är en man med autodidak - tens osäkra bildning och böjelse för att öfverskatta sina egna synpunkter och ideal , manlig och trofast i sin kärfthumoristiska och stärkt patetiska uppfatt - »ing af lifvet , med föga af tankens smidighet , moral -
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.