LUDWIG ANZENGRUBER 
231 
som vid stambordet och ölseideln med ett smâ - leende af blott halft menad ironi erkänna sig vara poeter »nebenbei» . Han skipade dramatiksrns tragiska rättvisa öfver skuldbelastade hjältar och titaner , och genoin ett sorgespei pâ för öfrigt riktigt vackra Schillerska jamber om den dämoniske hold Schwarz , visade han , att han i eminent mening var med , när krutet fanns opp . 
Om den älskvärde , tidigt bortryckte fadern skref sonen en gang med vacker pietet : 
Ein Dichter war der Vater mein , er machte nie aus Sang Gewerbe . 
Ein Dichter hoff auch ich zu sein , und das ist meines Vaters Erbe . 
Sonen skulle ocksâ föra vidare faderns arf , blifva ej som denne en versritande epigon , men en ny och kärnfull kraft . Han skulle erfara all diktar - värfvets tjusning af skapande själftillräcklighet , men ocksâ genomgâ ett litterärt lifs alla motigheter i kampen för rykte och ställning . Efter en tung barndoms - och uppväxttid , frân hvilken hans mor , trots all kärleksfull uppoffring , ej ägde möjlighet att förjaga skuggoma , kom han i bokhandel , Iarde sig vai sia in paket , men ännu mer af böckernas trollmakt , stjälande tili läsning hvarje stund han künde . 
Dunkel men brinnande längtan efter att skapa konst dref honom först till Belvederes berömda mâlerier , och han hoppades att i radernâlens skrift pâ kopparplâten kunna tolka sitt svärmeri . Men snart var det teatern , som i stallet skulle rekrytera
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.