LUDWIG ANZENGRUBER 
231 
som vid stambordet och ölseideln med ett smâ - leende af blott halft menad ironi erkänna sig vara poeter »nebenbei» . Han skipade dramatiksrns tragiska rättvisa öfver skuldbelastade hjältar och titaner , och genoin ett sorgespei pâ för öfrigt riktigt vackra Schillerska jamber om den dämoniske hold Schwarz , visade han , att han i eminent mening var med , när krutet fanns opp . 
Om den älskvärde , tidigt bortryckte fadern skref sonen en gang med vacker pietet : 
Ein Dichter war der Vater mein , er machte nie aus Sang Gewerbe . 
Ein Dichter hoff auch ich zu sein , und das ist meines Vaters Erbe . 
Sonen skulle ocksâ föra vidare faderns arf , blifva ej som denne en versritande epigon , men en ny och kärnfull kraft . Han skulle erfara all diktar - värfvets tjusning af skapande själftillräcklighet , men ocksâ genomgâ ett litterärt lifs alla motigheter i kampen för rykte och ställning . Efter en tung barndoms - och uppväxttid , frân hvilken hans mor , trots all kärleksfull uppoffring , ej ägde möjlighet att förjaga skuggoma , kom han i bokhandel , Iarde sig vai sia in paket , men ännu mer af böckernas trollmakt , stjälande tili läsning hvarje stund han künde . 
Dunkel men brinnande längtan efter att skapa konst dref honom först till Belvederes berömda mâlerier , och han hoppades att i radernâlens skrift pâ kopparplâten kunna tolka sitt svärmeri . Men snart var det teatern , som i stallet skulle rekrytera