J . V . EICHENDORFF 
227 
och kommer med ett par vackra damers vagn tili ett slott utanför Wien , dar han blir trädgärdsdräng . Naturligtvis har han förälskat sig i den vackraste af de bâda damerna , slottsfrun , som han aldrig kan vinna , och ehuru han stiger i graderna och tili och med utnämnes tili tullförvaltare och fár kläda sig »' föd nattrock med gula prickar och gröna tofflor» , kan denna borgerliga triumf livar - ken släcka hans kärlek eller hans vandringslust . Han künde ha kommit därhän , »att hafva pâ för - hand beställda hästar , kaffe och nybäddad säng , nattmössa och stöfvelknekt» , men att flyga som en hemlös flyttfâgel , det är hans lust , och sä drar han pâ mâfâ till Italien . Det blir en tallös mängd af förvecklingar , som man lätt kan fôrstâ , dà dorffs alla personer ha det gemensamt att samvets - grant afhâlla sig frân den sortens prosaiska förkla - ringar , som kunna reda ut en situation . Dylika enkla upplysningar passa icke bokens mer eller mindre geniala vandringsmän , »som frâga lika litet efter världen som denna efter dem , utan klifva fast - mera utan vidare omständigheter pâ i sjumilastöf - larna och löst pâ evigheten» . Men hur mjölnar - pojken nied sin giga hvirflar om hit och dit , som ett blad i en skogsbäck , hvirflas han till sist tillbaka igen tili slottet vid Wien . Och dà upptäcks det lyckligtvis , att den höga , sköna slottsfrun , som han aldrig skulle kunna vinna , hvarken var slottsfru eller fru , utan sin egen kammarflicka , som mjölnarsonen , utan att bryta hvarken mot Guds eller människors lag , sâlunda künde hemföra som brud . Man höre hans lycka : »jag var förnöjd ända ner i hjärteroten