EMII . E ZOLA 
17 
är det , hvilken glöd han besitter i skildringar af sinneslifvet . Ett par erotiska scener hafva kvar heia den unge Zolas hetsighet och styrka . 
Med alla iitopiska skildringar af sälla framtids - stater delar Zolas egenskapen — att icke öfvertyga . Här , liksom i alla besläktade verk , är man med pâ den satiriska delen och stärkt gripen af anklagel - sernas sanning , men lämnas kall af de dock sä hänförda teckningarna af den stundande fullkomlig - heten . Hvarpà beror detta ? Hvarpâ beror det , att Inferno alltid intresserar mer än Paradiso , att kritik öfver ñutida samhällsförhällanden alltid rycker en med , medan de olika blomstermálningarna af en kominande tids ideala tillstând aldrig afvinna mer än kylig likgiltighet ? Skulden därtill , brukar det sägas , är den mänskliga ofullkomligheten . Men Hgger icke orsaken djupare ? Är icke människan i sitt inre en evig stridens och längtans varelse , hvilken känner själfva sin lifsprineip domna inför tanken pà harmoni utan kamp ? Detta blir , hvad som populärt brukar kailas »sitta pá en molntapp och blasa i basun» , och inför dylikt spjärnar all den outslitliga lust att bygga och verka , som är släktets instinkt , emot . Människan är ett perpetuum mobile , och det är detta , alla utopister mer eller mindre glömma . 
Men denna orsak är icke den enda . Man är ocksâ , och med rätta , skeptisk mot hvar enskild reformators el'er teoris sätt att konstruera fram - tiden . Dylikt blir alltid i sista hand kannstöpeii . De mänskliga och naturliga faktorer , som tillsam - mans bestämma utvecklingen , äro för tallösa och för , 
2 . — Levartin , Vtlündsk litteratur .