GUNNAR CASTRÉN 
75 
när man följer hans lif och läser hans poesi . Han verkar ofta som ett utsökt fint och bräckligt före - mäl , som lefver inom en glaskupa , och hvilken lifvets buller blott nâr sâsom ett musikaliskt eko i den trânga , stilla , af slipadt glas begränsade drömvärld , där han dväljes . 
Franzén blir yngling och ung man , lärd och skald . Han är skapad tili 1 just , tili lätt svärmeri pâ alla omrâden . Men pá sarama gâng framträder nu och allt framgent hos honom ett drag i hans väsen , som hindrat hans själ att växa , men som kanske just gifvit hans bästa dikter deras underbara fulländning och harmoni . Det är en sorts egendomlig passivitet , en sorts pietetsfull lydnad inför tillvaron och dess makter , som utesluter allt trots och all för - tviflan , men som i de goda ögonblicken , dà skalden stàr i ostörd endräkt med sin värld , förlänar hans diktning en spegelbilds ogrumlade klarhet . Franzén skrifver till en vän om en ungdomsförälskelse : »Du vili icke att det skall heta kärlek utan ett lifligt och stärkt tycke . Sä där bedrar man sig pâ ordet . . . Men man kan ju vara kär i alla fall . Blir det nâgot utaf sä är det väl , hvarom icke sä bär man sitt kors med tälamod . » Och när kärleksdrömmen faller för verkligheten , skrifver han följande om ytterlig anspräkslöshet vittnande rader , i hvilka endast den öfverspände ynglingen säges eftersträfva den roman - tiska kärlekens nyckfulla gudinna : 
Denna luftiga gudinna , unga dâre , sök du den : jag tar denna goda kvinna , denna roatmor , denna vjin .