ZACHARIAS TOPELIUS f 
7 
ritz höjer sig knappast öfver det sceniska regissör - dramats nivâ . Men historieberättaren var helt fängslande lif och lust , och lyrikern klang - och runrik , med en egen charm , kanske just i stäm - ningarnas sväfvande obestämdhet och svärmeri . 
Ehuru Topelius ju själf var historiker och och utan tvifvel bàde i fràga om den antiheroiska detaljen och gángna sekels totalfysionomi hade klarare blick och grundligare syn än man vid första ögonblicket märker , är det näppeligen det rent historiska , som gjort Fältskärns berättel - s e r klassisk . Det är längt mindre Scotts än andre Dumas' tradition Topelius fullföljer , och intet verk synes mig sä besläktat med hans Fältskär som De tre musketörerna . Det är berät - telsetonens glädtiga allegro , munterheten , som allt - jämt sprider sin lätta atinosfär af äfventyr öfver de mänga delarna , den fosterländska entusiasmen , omsatt i ständigt nya bilder , som mäste tjusa i hans skildringar , medan de historiska typerna sakna botten och modellering . Det är för litet skugga , eller för naivt svart skugga i hans historia , men lüften är den rätta , med sitt sus af fanor och sina lustiga fanfarer af krigiska blâsinstrument . 
Lyrikern är det nordiska solglittrets , det nor - diska skogssusets kanske mest autentiska skald , med veka tankar , utan synnerlig bredd eller djup , och en känslofond af längt mer ömhet än fiamma . 
En sâdan ande har icke genom makten i sina idéer eller kraften af sitt patos men genom sin personlighets milda spiritualistiska helgd , genom sitt väsens aldrig stelnande klara diktarflöde , genom