BERTEL GRIPENBERG 
37 
Utan ledning af nàgon titel eller annat , sade jag tili mig själf : Paris — och i ett ögonblick kände jag Seinestrandens luft och sâg dess eviga féeri med »silfverglansen öfver den smutsiga kloaken» . Ännu mera fulländadt gifver kanske den rent mäster - liga dikten »Mot djupen» boulevardernas , skym - ningens och absintens Paris : 
Ser du , omkring oss vida och höga resa sig väggar af grön lfristall . 
Svagt genom dunklet skünjer ditt oga människobrämiingens mörka avail . 
Fjärran ocli doft dess rüster du hör , världen försvinner och lifvet dör . 
I strofer som dessa och mânga andra dylika pulserar ett fullblodigt diktartemperament , som ocksâ med instinktiv säkerhet tycks hitta de ut - trycksfulla konstnärliga tecknen för sin känsla . 
I det ofvanstâende äro Qripenbergs dikter endast betraktade ur den formella synpunkt , som ocksâ i fraga om en poet af hans natur máste vara det första och sista . Begrundar man i stället för ett ögonblick det stämnings - och idéinnehàll , som fyller hans bâda böcker , blir omdömesresultatet nog tämligen olikartadt . Jag tänker icke pâ att be - trakta dessa verser som moralist — det vore en - bart löjligt mot en sâ sorglös och rättframt erkänd sinnesberusning — men äfven en ren psykolog mäste nog finna nâgot tomt och materiellt i denna diktning , hvilkens bâda poler äro âtrâns och öfver - mättnadens . Förnimmelsen af , att denna eld brinner mer sprakande och vâldsamt än djupt , meddelar sig nog ibland frân Gripenbergs poem . En viss