232 
NORDISK LITTERATUR 
här jäfvig att uttala mig — jag vili ju gärna själf räknas tili Sankte Fredmans förkunnare — men det synes mig , som Andersens Bellmansbild egentligen icke vore lyckad . Redan anslaget missvisar . sen begynner med att framställa Bellman som bergs lärjunge . Nu är det nog lika sant , att man till bokstafven kunnat lära ett och annat af den store människoskildraren , som att han ingen - ting lärt af honom tili andan . Och äfven de skäl för bokstafligt samband , som Andersen framlägger , äro synnerligen klena . Bellman kallar en af kompar - serna i Fredmans epistlar — den skymtande torn - väktaren i n : o 78 — Jeppe , enligt Andersen med tanke pâ »Jeppe pâ berget» . Men hvarför icke lika gärna i minnet om nägon lefvande svensk Jeppe ? Sâsom lânade frân Holberg anför han vidare de i dâtidens svenska visor allbekanta omkvädes - orden »pyteheja och polemeja» och sedan termer som »hundsfott och kanalje» , ocksâ ur Jeppes mun - förräd . Men nog är det att gâ öfver án efter vatten , att gifva dylikt ett littenirt upphof ! Karaktäristiken af Bellmans diktning , som Andersen sedermera ut - för , innehâller fòga nytt . Fiera af själfva dess pointer äterfinnas annorstädes — sä är t . ex . jämförelsen mellan Bellmansdikten och Velasquez' berömda Bacchusbild ju redan gjord af Snoilsky . I begäret att lysa och blixtra blir författaren här rent af konstlad , t . ex . i det sökta skämtet , att Bellman »m â h ä n d a» gifvit sin hufvudperson namnet Fred - man i antites mot sitt eget namn ( af »Bellum» , krig ) . Forst och främst hette ju den filosofiske urmakaren i verkligheten Fredman , och för det