KARL LARSEN 
190 
Thora Viums äktenskap med Aksel Halck . Han är en förfinad , svag och estetisk figur , ämbetsman tili sin yttre befattning , men amatör tili sin själs - läggning — främst pâ konst , ett drag , som gâtt i arf i hans farnilj och där gjort far efter son till skickliga samlare — men egentligen estetisk amatör i hela sin lifssyn . En kvinna med verklig karaktär skulle lätt kunnat trycka sin stämpel pá ett sä vekt material som denne man , men Thora har af karaktär blott ansiktsmasken och äthäfvorna . Det blir hon , som i stallet söker mätta sin tärande och ansprâks - fulla tomhet med mannens intressen . Men det lyckas henne icke . Tillfällig själfbedöfning , flyktig illusion af att hafva vunnit fäste och midtpunkt kan hon vinna , men icke mer . Hon har — tom som hon är — ett omedvetet behof af att följa en annan vilja , men hon kan icke underordna sig med den osjälfviska kärlek tili ämne och sak , som ensamt upplâter konstens säväl som all annan kunskaps dörrar . Sä känner hon sig besviken , bedragen af lifvet och allena , och när moderskapet äterväcker instinktmänniskan inom henne , gär hon med brutal ensidighet upp däri . Hennes andliga nederlag blir bitterhet emot mannen , och nu blir barnet hennes enda och sista trumf i hennes lidelsefulla och planlösa hasardspei för att vinna en känsla af personlighetens makt och helhet . Men ocksâ denna sista gang förlorar hon . Gossen , som växer upp , visar alla faderns lynnesdrag och intet enda arf efter modern . Dà finns för Thoras frätande öds - lighet intet annat än mystiken kvar . Läseriet blir den slutliga f°rm> ' hvilken hon söker hjälp mot