Full text: Nordisk litteratur (15)

KARL A . TAVASTSTJERNA 
13 
ett diktarlifs ansträngningar och missräkningar , skulle han áter fâ den verklige skaldens mäktiga och djupa resonans . I »Friseglarens sânger» talar en annan människa och ett annat sprâk . Hans dikt är icke längre lusteld eller tidsfördrif , utan det egna hjärtats orakelord tili natten och ensam - heten . Här finnas nâgra af de mest gripande och oförgängliga dikter frân hela tidskiftet . Det är framför allt de tre underbara poemen , »Hemât i höstregn» , »Det blir sä tyst omkring mig» och »Det ringer till begrafning» . Redan titlarna tolka deras innehâll . Dödens skugga hvilar öfver dem . Ur dem talar den enslighet , som är ett människo - ödes sista och djupaste , affärdens och afskedets , talar med en malmklang och ett högtidsdjup , som är de stora och heliga stundernas . 
Ändtligen kommer man tili »Laureatus» , Tavast - stjernas sista verk . Denna slösaktigt rika och för - virradt värdslösa dikt liknar slutnumret i ett fyr - verkeri , där , för att illustrera festens död , pjeserna kastas om hvartannat i gnistrande öfverdäd . Den lilla epopéns berâttelseinnehàll intresserar föga med sin försenade Byronism , men sâ mycket mer fängsla de lyriska mellanspelen , i hvilka Tavaststjerna glömmer sin satir , sitt lidande och sin bitterhet och i stället lâter versen leka och strâla »pä andra sidan om godt och ondt» . »Indiansommar» kailade han själf denna lyrik , och den har den oväntadt vackra och befriande höstdagens eteriska luft och lätthet . Det hvilar ett redan liksom förandligadt sensuellt rus öfver Dianapoesien , och en — liksom genom en magisk konst — äter frambesvuren ung -
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.