JOHAN FLODMARK
93
intressanta volym , som han nu utgifvit , infriar ocksâ de största förhoppningar . Ehuru det mot arbetet väl kan framställas ätskilliga anmärkningar , är det dock alltid en kär plikt för en anmälare att be - gynna med att framhâlla , att de gamia skâde - banorna knappast kunnat fâ en mer insiktsfull och mer kärleksfull historiograf .
Med användande af alla tillgängliga källor — tryckta och otryckta — har författaren följt den första Stockholmska sekundteaterns öden är frän är , och det är ett otal af detaljer , som han lyckats samla . Vi se först , hur Petter Stenborg med spill - rorna af frihetstidens gamia trupp frestar en lustig existens i Stockholm och landsorten , intill dess ändtligen den kuriösa lusthusrotundan bland Humlegârdens gröna träd gaf den »nationella teatern» en fast boning . Vi se , hur denna Humle - gârdsscen frân en svag början växer är för âr i anseende och betydelse . Arlekinader , marionett - spelctakel och konstmakarnas underliga »ekvilibrier , konster och positurer» efterträdas smâningom af konstnärligt skrifna och konstnärligt utförda stycken , och särskildt Hallmans geniala parodier , som i grotesk karikatyr âtergifva sâ mycket af sin tids stockholmslif , lato verkligen bräderna i den Humle - gârdska teatern föreställa världen , den värld , som publiken kände fràn hufvudstadens dryckesklubbar och Djurgârdslif . Med den genommusikaliske Carl Stenborg — en artistnatur ända ut i fingertopparna — begynte sedan rococotidens Opera Comique i första rummet odias , och dess täcka och skälmska sänggudinna , hvilkens friska , röda lappar hade