RUBEN G : SON BERG 
89 
större stil . Sâdan är den mänskliga ofullkomligheten , att vi vanligen hafva , hvad fransmännen pläga kalla »vära förtjänsters fei» , och de , som komma tili litteraturen frân sprâkvetenskapen och dess absor - berande intresse för själfva det sprâkliga materialet , sakna ej sällan säker litterär smak . I all synnerhet gäller detta mângen gâng dem , som utgâ frân ger - mansk sprâkforskning och äro i djupare mening oberörda af antikens och de romanska folkens stora tradition . I det heia är det en kinkig sak med den estetiska smaken . Har man den ej i blodet , mâste man komma tidigt till Athén för att förvärfva den . 
Dock , ett ingâende pâ estetiska meningsskilj - aktigheter ar icke pâ sin plats i en anmälan öfver föreliggande verk af Ruben Berg — det mâ sparas tili ett annat tillfälle . Ifrágavarande afhandling utgöres ju blott af en utomordentligt rikhaltig öfver - sikt öfver det poetiska sprâkets afvikelser frân normalspräket inom svensk diktning under 1800 - talet . Författaren är här framför allt skarpsynt materialsamlare och skicklig klassifikatör . Med eii klarhet och en öfversiktlighet , som fördelaktigt tala oni noggrann , vetenskaplig utbildning , har fattaren ordnat det väldiga stoffet och gifvit de nödvändiga korta vinkarna för dess diagnos . Själf afhâller han sig frân att döma i frâga om sprâklig riktighet eller oriktighet , och han gör rätt däri , ty den ofantliga massa af parallellställen , som han lyckats finna för nästan hvarje ovanlig form i poesien , vittnar med öfvertygande makt om , att spörsmälet ligger djupare och att dikten har sina egna sprâkliga tendenser . Härmed vili naturligtvis