NILS ERDMANN 
51 
lifvet pâ de parisergator , â hvilka han själf plägade fardas , blir det ingen öfverdrift att säga , att vi kunna lära känna honom lika noga som en samtida . Kvar stâr dâ blott den gâta , som ständigt skiljer människa fràn människa , personlighetens , alltid ökad i den mân det gäller större själar och oroligare hjärtan , störst kanske just i frâga om en världsskald , hvilkens andliga klaviatyr har en rikedom pâ toner och ackord , oändligt öfver hvardagstypernas före - ställning . 
Men ocksâ Molières innersta personlighet har pejlats och lodats af de yppersta kritici . Det finns icke en af Frankrikes stora historici , som ej ägnat honom nâgra sidor af vältalig beundran eller skarp - synt analys . Centrait fransk tili väsen och anlägg - ning , har han för dem alla stâtt som den medlem af deras egen släkt , hos hvilken de klarast kunnat lära sig förstä heia familjens egendQmligheter och sin egen ställning inom den . Michelet , Sainte - Beuve , Taine , eller , för att frân de hänsofna mästarna gà till dagens talangfulla sofister , Brunetiere och Faguet — alla hafva de varit hos Molière och länge konsulterat honom om franskt lynne och sig själfva . 
Heia denna enorma litteratur är det , som Nils Erdmann haft att ösa ur — han har gjort det med bägge händerna , men klokt och intelligent . Den rent historiska basen i hans bok är byggd pâ de sista och bästa undersökningarna , hvilkas résultat han sâ godt som öfverallt precist och riktigt sam - manställt . Det gäller särskildt , livad som angâr Molières lefnadsöden ; när berättelsen strâlar ut frân