224 
SVENSK LITTERATUR 
i det öfliga ceremonielet ingâende tal , som vid hög - tidsdagen i fjol höllos af dâvarande direktören , dr C . D . af Wirsén . Det första , öppningstalet , varierar det i den akademiska ritualen icke okända temat : tidens ondska . Det är Nietzsche , som det den här gângen gär ut öfver . Mot dennes »sällsamma och ohyggliga satser» sätter akademiens direktör och sekreterare kärlekens evangelium , och hur genom - trängd dr af Wirsén själf är af detta evangelium , det kan man just här slâende se af hans sätt att midt i sin polemik mot Nietzsches filosofiska äsikter inrycka ett belätet meddelande ora , att denne motständare »i sin titaniska själfförbländning mist sitt himlastormande förständ och hamnat i en anstalt för sinnesförvirrade» . Det andra talet är en versifierad välkomsthälsning tili hr Melin . Det är , som alltid när Wirsén väljer versen till tungomâl , af ädlare karaktär . Visserligen röjer ocksâ denna rytmiska retorik , att skaldens »sena» — för att använda en originell , men en smula riskabel liknelse ur hans dikt , »slappas af ibland» . Ty , om ocksâ dr Melin icke är nâgon poetisk amerikafarare , synes Wirsén dock alltför mycket skildra honom säsom vitter stockbolmsk söndagsseglare , när han om den nye akademisten skrifver : 
Till Utöns Strand 
du längtar ofta frân det fasta land ; hvar vik , hvar udde pâ den fria sjö du känner frân Landsort tili Dalarö . 
Men den Wirsénska hyllningsdikten rymmer ocksâ verkligt fornifulländade ställen , och det vore
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.