224 
SVENSK LITTERATUR 
i det öfliga ceremonielet ingâende tal , som vid hög - tidsdagen i fjol höllos af dâvarande direktören , dr C . D . af Wirsén . Det första , öppningstalet , varierar det i den akademiska ritualen icke okända temat : tidens ondska . Det är Nietzsche , som det den här gângen gär ut öfver . Mot dennes »sällsamma och ohyggliga satser» sätter akademiens direktör och sekreterare kärlekens evangelium , och hur genom - trängd dr af Wirsén själf är af detta evangelium , det kan man just här slâende se af hans sätt att midt i sin polemik mot Nietzsches filosofiska äsikter inrycka ett belätet meddelande ora , att denne motständare »i sin titaniska själfförbländning mist sitt himlastormande förständ och hamnat i en anstalt för sinnesförvirrade» . Det andra talet är en versifierad välkomsthälsning tili hr Melin . Det är , som alltid när Wirsén väljer versen till tungomâl , af ädlare karaktär . Visserligen röjer ocksâ denna rytmiska retorik , att skaldens »sena» — för att använda en originell , men en smula riskabel liknelse ur hans dikt , »slappas af ibland» . Ty , om ocksâ dr Melin icke är nâgon poetisk amerikafarare , synes Wirsén dock alltför mycket skildra honom säsom vitter stockbolmsk söndagsseglare , när han om den nye akademisten skrifver : 
Till Utöns Strand 
du längtar ofta frân det fasta land ; hvar vik , hvar udde pâ den fria sjö du känner frân Landsort tili Dalarö . 
Men den Wirsénska hyllningsdikten rymmer ocksâ verkligt fornifulländade ställen , och det vore