126 
svp : nsk litteratur 
utvecklingens stora sammanhang är i detta arbete försummadt och förbisedt . För den framstäende porträttör af enstaka »skalder och tänkare» , som Hellen Lindgren är , stä en periods olika skrift - ställare underligt isolerade . Det för en tidsâlder gemensamma tanke - och känslolif , som medfördolda rotträdar sammanbinder en skriftställargeneration , är allt för mycket lämnadt ur räkningen i denna fram - ställning . Och pedagogen har dessutom kanske tfäl ofta i Hellen Lindgrens arbete om »Sveriges vittra storhetstid» trängt historikern ät sidan och gifvit anekdoter och minnesdrag en alltför central plats . 
Hell annorlunda sin egen herre och suverän öfver sitt ämne är essayförfattaren , gransknings - konstens lyriker . Efter egen kunglig nyck och vil ja bygger han sin skildring , och han stmlerar just sina typer lösryckta och afskilda frán den historiska kedjan . Med en medicinsk liknelse skulle man kunna säga , att essayisten renodlar sina typer , som bak - teriologen sina baciller , och just för att komma deras egenheter in pâ lifvet skärskädar han dem i konstgjord afskildhet , oberörda af förvillande grar . nskap . Personlighetens hemlig'ieter> individuali - tetens märken är det , han efterspanar och älskar , och inför de subjektivitetens problem , hvilkas gätor stäudigt möta , när man betraktar den enskilda män - niskan som en sällsam uppenbarelse för sig och icke som ett exemplar af de mänga stora klasserna , hänvisas essayisten dagligen och Stundligen tili sin egen inre fond af erfarenheter , tili sitt eget lif och föreställningssätt . En essay är pá sätt och vis alltid ett mellanhafvande tvâ människor emellan ,