sven lidman 
529 
för skulle just Sven Lidman haft turen att râka detta mycket omskrifna och omtalade fruntimmer ? Och när man ser honom gjuta ett visst babyloniskt skimmer öfver vârt goda Stockholm , stiger miss - tron . Men poetisk fart bär äfven fiera af dessa erotiska fantasier , och hur rikt poetens instrument är , synes däraf , att här ocksâ ingä ett par synner - ligen vackra , själfulla och eteriska kärleksdikter . Främst bör man framhäfva den mähända af engelsk poesi pâverkade lilla cykeln »Till den dödas ädel - stenar» . Redan titeln är ett litet poem , och hur utsökt vackert gifva ej följande rader âterskenet af ett förbrunnet kärleksminnes mystik : 
Och när jag själf en gâng är död 
och dödq de , som glömt oss bâda , 
än i hvitgyllene opalens chrysalid din själ 
skall lefva lika glänsande och dunkelt matt 
och oâtkomlig som i lifvet här , 
i kärlekens och smärtans timmar , 
du fjärran var mig jämt och dock 
sä nära städs som stenen är 
sitt eget smyckes guldinfattning nära — . 
Jag har pâpekat jnâgra af de yppersta verserna i Lidmans »Primavera» och skyndat hastigt förbi de sämre , pâ hvilka med fog anmärkningar künde göras . Hvarför dröja vid de svaga punkterna i en dikt - samling , som röjer sä afgjord talang ? Det , som utmärker Lidmans bästa dikter framför t . ex . Anders Österlings »Preludier» , är begäret efter ett bestämdare innehâll och en strängare form . Ordet star där ej för sin egen skull , men har ett sakligt uppdrag att fylla . Fortsatta studier af de antika 34 . — Levertin , Svensk littcratur . I .